Jag kan verkligen inte förstå att du inte finns hos mig längre. Varje dag vaknar jag upp och tänker vilken tid jag måste gå till sjukhuset, hur många timmar jag ska sitta med dig, vilka läxor jag måste ta med mig, saker som har hänt som jag vill berätta.. Så fort jag får ett problem tänker jag på att jag ska ringa dig och fråga efter lösningen, jag vet att du inte kommer svara men jag ringer ändå bara för att höra din röst i telefonsvararen "hej du har kommit till stefan riscoll, jag kan tyvärr inte svara just nu men lämna gärna namn och telefon nummer så ringer jag upp".. Jag saknar dig så otroligt mycket pappa.. Snälla kom tillbaks