Vet ni vad som sköljde över mig i dag? En känsla av att ha blivit ett laptop-luder som säljer sin kropp till lathet varje dag. Vet ni hur jag fick den känslan? Det gjorde ont i hjärtat när jag sprang fem kilometer. Jag trodde verkligen att jag var snäppet från att drabbas av funktionsstillestånd och ville egentligen bara slänga mig ner på marken, blicka upp mot himlen, och ta farväl. Det här med att träna har alltid varit som en naturligt sak under min uppväxt, typ som att käka mat och skita därefter, men jag har tamefan aldrig kännt mig så missplacerad som jag gjorde under halvtimmessträckan i dag. Jag var en sån där som tittade bakåt en gång var tionde meter för att försäkra mig om att ingen spanade in mitt desperata försök att ta mig framåt, en sån som kollade upp mot himlen och bara önskade att Gud skulle ha en förjävlig dag han också och stena mig i skallen, eller (om ni så vill) enklare uttryckt: en tjej utan kondition. 

Jag är en tjej utan kondition som blir andfådd bara av att andas. En tjej utan kondition som varje dag ser sig själv i spegeln, sjukt motiverad, och tänker: TODAY is the day. Men som varje kväll slänger sig i soffan med godispåsen i knät, fortfarande sjukt motiverad, och tänker: TOMORROW is the day. Jag är en tjej utan kondition som dagligen påminner sin pojkvän om att han är fantastiskt sexig med sitt sex-pack och som dagligen inväntar ett välformulerat svar typ... "Älskling, vet du att den där Megan Fox påminner sjukt mycket om dig?". Jag är en tjej utan kondition som är fantastiskt nöjd med att ta hissen och smutta på colan i höger näve samtidigt som jag bestrålar mitt vänsta öra med mobilcancer. Jag är en tjej utan kondition som mer än gärna skulle beställa piller på postorder för att absolut inte behöva skumpa fläsket i en jogging runda. Jafan, jag är en en tjej utan kondition som verkligen har all anledning i världen till att bli otränad. 

Jag lever livets glassiga dagar som sockersvin. 

TODAY is the day!