Mindre än ett år sen.
Kategori: Allmänt
"Min kära papi har fått komma hem. Hem med honom kom även en sjukhus säng (en sån med tillhörande dosa så man kan justera hur man vill ligga WOHO) och en rullstol. Jag lever loppan på hans sjukhus "leksaker".
Jag önskar jag kunde vrida tillbaks tiden, att jag kunde insett vad som faktiskt skulle hända. Att jag aldrig skulle släppt hans hand när han höll mig för en sista gång. Att jag tog vara på de stunderna jag fick, att jag varje gång fick chansen skulle ha visat hur mycket han betydde för mig. Han var min värld, han var den personen jag såg upp till allra mest och en utav de få som jag hade respekt för.
AH-teamet kommer även ut och kollar till honom var fjärde timme ungefär och ger honom nån spruta som han tydligen behöver, kollar blodtrycket, olika värden och allt vad dom nu än gör.
Nu ska en överlycklig liten flicka gosa ner sig med sin pappa i soffan. Puss & kram."
Jag önskar jag kunde vrida tillbaks tiden, att jag kunde insett vad som faktiskt skulle hända. Att jag aldrig skulle släppt hans hand när han höll mig för en sista gång. Att jag tog vara på de stunderna jag fick, att jag varje gång fick chansen skulle ha visat hur mycket han betydde för mig. Han var min värld, han var den personen jag såg upp till allra mest och en utav de få som jag hade respekt för.
När jag tänker tillbaks på vem min pappa var så ser jag en person som ligger i en sjukhussäng och knappt vid medvetandet, en person som svamlar, ser synvillor och pratar om helt osammanhängande saker. Precis så som han inte ville att jag skulle minnas honom. Han ville absolut inte förknippas med sin sjukdom och det är just det jag gör hela tiden. Jag har svårt att minnas de där bra stunderna då vi kunde skratta åt meningslösa saker eller de stunderna jag vek mig av garv för att han försökte prata allvar med mig. Jag saknar de stunderna och jag saknar min pappa. Ingen kommer någonsin förstå hur det är att mista personen som står en allra närmast förns det händer en själv.
Hade jag vart en fjorton år hade jag nog dagligen lagt ut bilder på mig själv gråtandes och liksom "Hellow look at me, tyck synd om mig" typ, men jag väljer att helst inte prata om det (förutom fyllesnack, detaljerat sådant) för folk kollar på en som om man vore pestsmittad.
