Torsdag.
När det gör ont är det kroppens eget sätt att säga att något är fel. Det är kroppens sätt att säga att man ska sluta för att det inte är bra. En smart person hade nog lyssnat på de signalerna och lagt ner. Jag kan omöjligt vara en sån där "smart person", jag är mer en envis jävel som skiter i vad kroppen säger och slutar när jag känner att jag är klar. Det är den där envisheten som har gett mig ett antal smärtor som jag känner av dagligen. Mina fotleder har till exempel fått ta stryk av all löpning, här om natten vaknade jag av att de smärtade nå sjukt och mina knän är ännu värre. Hela bäckenbottenet värker för att jag har för korta muskler, ändå fortsätter jag träna och skiter i stretchingen. Min sträckning i ljumsken kommer ständigt tillbaks och påminner mig om att den finns, den blir som ett litet störobjekt. Och jag fortsätter träna. Det jag tänger när jag känner smärta är att jag ska fortsätta tills jag stupar. Jag sliter ut kroppen in i det sista för jag mår bra i huvudet av det. Huvudet mår bra av att köra 7-8 pass i veckan, kroppen mår mindre bra.
Fan Linn, skärpning. Efter den här veckan blir det vila.
åh rätt otagg jag blev på livet när jag skrev det..
